Svea - Grönt Kulturarv

’Svea’ är nära besläktad med den ros som sedan 1980-talet bär namnet ’Minette’, nordisk ros, som tidigare burit namnet Rosa x suionum. Den senare beskrevs av den svenske botanisten Sigfrid Almquist, som fann den i Danderyd 1909. ’Svea’ är sannolikt en mutant av ’Minette’. Vid två tillfällen har busken i provodlingen skjutit sidogrenar som utvecklat tätt fyllda blommor som morfologiskt är identiska med blommorna hos ’Minette’. ’Svea’ är således en inte fullt stabil sort. På fyndplatsen har ägarna inte någonsin iakttagit blommor som är tätt fyllda.

Blomknopparna, blommorna och nyponen är de karaktärer som lättast gör de möjligt att skilja ’Svea’ från ’Minette’.

Buskarna, som ibland blir över 2 m höga och lika breda, blir ofta täta med bågböjda grenar. Bladen är tämligen ljust gröna till gröna och har småblad som är karaktäristiskt rundade.

Blomknopparna är dekorativa, spetsiga och 2–3 cm långa i stadiet när kronbladen börjar utvecklas. Blombottnen är svagt urnformad till nära klotrund och tätt glandelhårig. Foderbladen är långa och sammanhållna i spetsarna i det unga knoppstadiet.

Kraftiga blomskott ger ett tiotal blommor, som ofta är 8–11 cm i diameter, halvfyllda och grunt skålformade till flata. Några av kronbladen kan vara rudimentära. Blomfärgen är lysande rosa, ibland mörkt rosa, och den bleknar till ljust rosa. Doften är starkt väldoftande med inslag av kryddnejlika. De talrika nyponen är brett päronformade, ofta 2–2,5 cm långa och mörkt orangeröda till röda.

Frisk, skuggtålig, anspråkslös och lättodlad. Härdigheten är inte prövad, men den borde utan vidare klara zon 5, troligen zon 6 och kanske t.o.m. zon 7.

Bild: Lars-Åke Gustavsson